lundinlouise

Från hjärtat. .

Hmm kan inte prata om det och berätta för alla som frågar mig.
Kanske går det bättre att skriva. . .

Detta året har varit det värsta året i mitt liv!

För att göra detta lite lättare att förstå, ska jag göra en lång histora kort!
När jag gick i tvåa blev jag tillsammans med en kille som jag nog har alltid varit lite små kär i.
Men mina kompisar tyckte inte om honom och när man var 15år så brydde man sig mer vad andra skulle tycka än vad man tyckte själv. Så jag la ingen tanka på att jag och han skulle blir tillsammans.
När jag gick i tvåan tyckte jag fortfarande om honom. Då brydde jag mig inte längre vad andra tyckte längre, så vi blev tillsammans. Det håll bara i cirka 4 månader, sen gjrode han slut. Blev väldigt ledsen över det. Kunde inte fatta det.
Det var ju jag som hade tvivlat på oss alla åren. Det var han som ville ha mig. Men inte nu längre, ingen vill ha mig.
Mina känslor hade växt väldigt mycket flör honom, dom månaderna vi hade varit tilsammans.
Hade tusen frågor i mitt huvud, men inga svar.

Tiden gick jag håll på att glöma tanken på att vi skulle bli tilsammans igen.
Efter fem månader blev vi tillsammans igen, flytta tillsammans den dagen vi blev tilsammans.
Ni kan ju tänka själv hur lyckliga ni hade varit. Min dröm hade blivit sann.
Jag hade blivit tillsammans med killen jag älska och ännu bättre jag bodde tillsammans med honom.
Kunde de bli bättte ?! Jag var världens lyckligaste.
Men tiden gick, bakom stängda dörrar var det inte så underbart som jag trodde.
Blev bara värre och värre. När det var som värst hade man bra dagar så man tyckte att det var ett bra förhållande.
Så pågick det i ett år.

Så till detta året.
Allt börja med att jag gick ljumskbrock slutet av förra året och opererades för det detta året.
När jag percis hade blivit frisk och börjat jobba. Fick den jag var tillsammans med göra en akut blindtermsoperation.
Var så hemskt och se någon ha så ont, han låg bara och skrek och grät av smärta. Och han vissa nöstan aldrig att han hade ont. Hade en mycket hög smärtgräns. Han blev så klart sjukskriven. Med det som hade hänt oss gick vårt förhållande ännu sämre än vad det bruka göra. En litet tag efter det hamna min pappa på sjukhus. Något med hjärtat,
han sa att hade var okej. Men såg på att han var orolig och han fick ligga kvar där många nätter. Tyckte att det kändes sjukt att min pappa skulle ligga på sjukhus. Han var ju inte sjuk, hur frisk som helst. Även detta gjorde vårt förhållande sämre. Han tålde inte att jag var hos min pappa på sjukhuset så ofta jag var, han fatta inte vad jag rände där för.
Hur sjukt är det ? Min pappa ligger på sjukhus och han blir sur för jag hälsar på honom.
När papap kommit hem, det var inte fel på han hjärta=).
Någon månad efter där. Fick jag reda på att min morfar hade canser. och skulle operera bort det.
Blev nästan alla svart för mig. Tänkte inte ett skit på mitt förhållande, ville bara att allt skulle bli bra.
Det blv ännu sämre mellan oss. Orka inte bry mig. Han undra varför jag inte brydde mig.
Han börja skylla alla saker på mig. Jag orka inte ens bry mig, så jag vissa det i alla fall,
Men det var väldigt jobbig, Först allt det med morfar och sen ens pojkvän/sambo hacka ner på en allt vad man gjorde.
Är det inte då man ska ställa upp för varandra ?!

Tiden gick i alla fall morfars operation gick bra=). men mitt förhållande gick neråt.
Vi försökte rädda det. Men det hade gått så långt så ingen orka lägga lägga så mycket energi på det.
Så vi löste inte allt utan låsades som ingeting, Det blrv bara värre och värre.
Jag bestämde mig för att flytta från han. Han blev väldigt ledsen när jag packa mina saker.
Så vi kom fram till att vi skulle fortfarande vara tillsammans, men inte bo tillsammans.
I början funka de jätte bra. Sen hände det en sak som bara gjorde saken värre.
Som jag kan tyvär inte skriva om.
Men det blev så vi båda hade väldigt många tankar i huvudet, men vi bestämde oss för att vi skulle kämpa tillsammans.
Flytta tillsammans igen och bilda ett liv.
När det hade gått två månader kom han på att han inte ville längre.
Så där stod jag helt själv med mitt helt upp ner och ingen som förstod mig.
Men jag försökte hålla mitt huvud högt, och säga att allt var bra. Men det var svårt väldigt svårt.
Speciellt när alla säger, allt är bra nu, det var det bästa som skulle hända . Du klarar det.
Sen efter en månad var allt glömt..
Det var det bästa som kunde hända, jag är ju fri ! Det är den skönaste känslan jag har kännt på länge. Kan inte komma på när jag kände mig på fri sist. Väldigt skönt.
Men hur i helvete kan alla vara bra nu ? Det kan jag inte fatta. Ni vet inte hur det känns.
Det kanske är bra för er. Ni kan så och prata med honom nu som igen har hänt.
Men det kan jag inte. För en sån person som gör något sånt mot mig. Kan jag nog aldrig förlåta honom.
Och kan jag någon gång det så är det inte efter två månadre i alla fall.
Fattar inte hur ni har kunnat göra det, det fattar jag inte !
Men det är upp till er. För mig är det lika hemskt i nu och lika svårt att se han i ögonen i nu.
Varje gång jag ser han vill jag bara. . .
Vill att han lider lika mycket som mig. Och ni står bakom hans rygg och snackar med honom. När han har gjort de han gjort det fattar jag inte ! Han kunde sköta det snyggare. men så smart var han inte.
Kan faktiskt inte fatta att ni snackar med honom. Kan inte det och vill inte förstå.
Ännu sjukare kan jag inte förstå hur ni tror att allt är bra nu oc jag aldrig tänker på det.

efter allt detta blev jag ac med mitt körkort och det gör ju inte saken bättre.....

nej nu orkar jag inte mer

hej då